När jag var mellan 10-13 år spenderade jag somrarna hos mina kusiner i Norberg. Jag och min något äldre kusin brukade hitta på allt möjligt som hör sommaren till. Norberg som en riktig klassisk arbetsort med gruvdrift sen medeltiden hade och har en klassisk folkpark. Vi hade tidigt förstått att det fanns pengar att tjäna där genom att plocka pant. Vi tog våra cyklar och tog oss till parken och smög oss in genom en reva i stängslet när mörkret hade lagt sig och när festligheterna var i full gång. Vi kunde tjäna oss en på den tiden och som ungdom rejäl hacka. Hur våra föräldrar kunde tillåta detta vet jag inte än idag. Det som har slagit mig på äldre dagar är festligheters ”baksida”, folk som blir lite för fulla, nedskräpning, skadegörelse och inte minst dagen efter. För vad händer när festen är slut?

Min ingång i gestaltningen till folkparken var inte helt solklar. Tidigt ville jag arbeta med vad som händer efter festen rent konkret på plats i en folkpark. Men när jag började arbeta med gestaltningen kom fler metaforer till detta fram. För vad händer när festen verkligen är slut? Vi lever i ett tidevarv som kännetecknas av en oändlig ström av dåliga nyheter angående bland annat klimatet. Vi ”festar på” som ras på planeten som om det inte fanns någon morgondag utan att tänka på konsekvenserna. Det jag vill manifestera är ett vanitasmotiv/gravmonument och en påminnelse till oss människor att fester alltid har ett slut och att vi som släkte bör ”festa” lagom hårt för att bakfyllan inte skall bli allt för jobbig.